- Emma

Dessa små egenhändigt ihopsydda ord är fantastiskt fina må jag säga! På senaste tiden har de använts flitig av undertecknad. Jag sprillar. Jag bubblar. Jag flyger. Jag flimmrar. Uti minsta knyrf. Lycka i alla färger, former och smaker. Insmord i form och inbäddad i dun. Den som kommer inifrån, den som sitter fjupt. Den som sitter i varenda skrymsle och vrå, i varje knyrf. Den som får dig att hoppa och dansa, le och skratta, springa och sprilla, bubbla flimra flyga. Den som gör att solen skiner fast det är mulet, den som gör dig varm fast det är kallt, den som får dig att le utan särskild orsak, den som får dig att känna hur underbart det kan vara att leva.

Igår läste jag ut en bok. Den fick mig att gråta. Den fick mig att inse att ingen som jag träffar kommer att finnas för evigt. Jag insåg att jag kommer att försvinna. Alla kommer försvinna så småningom. Förr eller senare. Vi är bara här på visit, en kort visit innan vi ska flyta vidare mot något som ingen vet var är. Tanken gör mig rädd. Jag vill inte vara rädd. Men.. Tanken gör att jag blir rädd, sorgsen, ledsen, besviken, uttömd på energi, trött. Inget varar för evigt.... Det finns en liten tröst. Sista ord i boken.
Livet är som ett stort lotteri där bara vinstlotterna får vara med. Du är en vinstlott. Lucky you!

Lycky me lycky me som har allt det jag har. Jag vill krama jag vill hålla om jag vill säga jag älskar dig jag vill dansa och spela fina polskor i moll  jag vill lyssna se höra. Och det gör jag. Vinstlott!
 

Kylan tränger sig in under vantarna och får händerna att knyta sig i som skydd och i försök att få upp värmen. Benen blir en aning jättekalla och känns mest som en stor kall köttklump som hänger och slänger runt skelettet. Stackars lilla näsa som sticker ut utanför resten, den blir alldeles stelfrusen och iskall rakt igenom! Min andedräkt gör att halsduken och det lilla hår som sticker fram utanför tantmössan blir alldeles vitt, ohc min håriga halsduk ser mest ut som ett skägg. Om man kurar ner ansiktet i halsduken och tittar ner i marken tror man att det blir varmare. Men det blir det inte egentligen....
Trots denna kyla är jag varm. :)

Jag undrar det. Jag undrar det så hemskt mycket. Och jag vet inte vad jag ska säga, för vad kan man säga som skulle kunna göra det bra igen? Och det är just det som är det värsta. Det kan aldrig bli som det har varit. Allting förändras. Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger eller vad det nu var nån sa.
Och det finns så mycket orättvisa saker och man blir alldeles tom men ändå alltdeles fullproppad med sånt där jobbigt. Inte sånt där dåligt pirr i magen utan något större. Men jag förstår det inte riktigt för jag var aldrig så nära men jag förstår i alla fall lite och det räcker. Det räcker för mycket. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Vad hjälper? Det finns ju ingenting som hjälper. Kanske tid. Kanske. Men det försvinner ju inte. Och det rör det mig inte så mycket men det gör det ändå för det berör.

Time
there's allways time
on my mind
so pass me by
i'll be fine
just give me time

Eller?
Det finns inte ord och därför borde jag egentligen inte säga något överhuvudtaget. Så jag går och lägger mig istället för att sitta här och ösa på med en massa sentimentaliteter som jag egentligen inte får ur mig på något förklarligt bra vis heller. Vissa saker går väl inte att förklara kanske.
För stora. Dom räcker för mycket.

Pirr i magen.
Det finns många olika Pirr i magen. Det finns mycket bra Pirr i magen. Men någonstans också dåligt. Eller tror jag bara det? Är det bara en På Låtsas- sak? fantasi eller verklighet? Kanske verklighet. För i verkligheten kan man oftast inte Sätta Fingret På vad det är som får dom dåliga Pirr i magen- fiskarna att simma fort. Men jag kom på en sak. Människor som man tycker om -  det är dom som är farligast. Men också bäst. Dom orsakar Pirr i magen både på det braiga viset och på det dåliga. Fast det blir balans ändå. Man påverkas väl mest av dom som man bryr sig om och tycker om. Eller? Jo... Dom ger en det bästa Glad och bra- pirret i magen. Men också den värsta sortens dåligt Pirr i magen. 
Jag tycker om Pirr i magen. 
Början på det här året är nog det bästa början-på-det-nya-året på länge. Kändes det kanske redan på nyårsafton? Fyra dagar in på det nya året, och inga hemska fiskar har simmat än. Bara Bra- pirr i magen. Bara skratt. Bara mys. Bara prat. Bara sån där trevlig tystnad. Bara bra! :) 

Jag är en liten fjärilslarv som legat och förpuppat mig och nu så vill jag gärna ut och pröva mina vingar och flyga flyga långt långt bort. Då fäller jag ut vingarna så räknar jag till fyra. En två tre fyra aaah. Ny flyger jag! Nu flyger jag! Nu flyger jag! Nu flyger jag!  Se där en blomma röd och fin och glad blir jag när jag landar på blomman och luktar på blomman. Mmmm. Men nu så vill jag flyga vidare då fäller jag ut vingarna så räknar jag till fyra. En två tre fyra aaah. Nu flyger jag! Nu flyger jag! Nu flyger jag! Flax flax flax flax flax fast mycket fortare.

Jag tittar på kort som har tagits under detta år och förra. Och det pirrar i magen och man blir varm och glad. Pirr i magen är bra. Men ibland pirrar det till när man inte vill att det ska pirra. Eller vill man det?  Varför varför varför. Man är vid en blomma ett tag men sen åker man till nästa. Om man glömmer och flyger vidare. Och jag är vidare och nu börjar nåt nytt åt ett eller andra hållet Och det pirrar. Så vart bär vingarna? Man kan ju flyga både framåt och bakåt men även om det är bakåt så är det ju fortfarande att flyga vidare mot nåt som inte var förut. Jag blir inte klok på mig själv. En ny blomma är bättre än en gammal rutten och torr en hallå. Kanske man skulle vara en fjärilslarv. Snygg metafor där Sherlock!

Jag är glad och min mamma är glad och min pappa är glad och min syster är också glad. Och för en gångs skulle kanske vi eller åtmistone mamma inte är så stressade som brukligt är så här dan före dopparedan. Det är städat i husi och domdär mattorna som vi jämt har ligger på golvet. Domdär halmsakerna som pappa jämt går in för att han är för lång och som jag också går in i nu för tiden för att jag inte är liten längre häger ovanför trappan och dinglar lite. Och dendär vita lilla kyrkan som spelar Stilla natt snorfalsk om man skruvar upp den står i vardagsrummet och bara väntar på att Olivia ska stå och skruva och skruva om och om igen. Förut var det min syssla men jag har överlåtit det till dom mindre barnen. Och Olivia tjatar om att i morgon ska hon väcka alla klockan nio för MAN KAN VÄL INTE SOVA HUR LÄNGE SOM HELST PÅ JULAFTON HELLER?! Och snart ska pappa åka och hämta julgranis och så kommer det bli en stund av halv panik för att dom inte riktigt vet var den ska stå och sen kommer den barra jättemycket och så kommer mamma stå och kolla så att granen står alldelesprecishemsktjätterak och sen måste vi damssuga det nystädade golvet för att granen har barrat och så måste vi ändra lite på granen för den är nog inte riktigt rak ändå och tillslut kommer den stå där och lukta gott och sen hänger vi på en massa fina guldigaochrödajulgranskulor och lite glitter och tomtar och halmsaker ikväll. Och så någon gång när vi har pyntat julgranen kommer mamma säga att Olivia ska ta och gå och lägga sig, hon är ju trots allt minst i familjis och då är det väl bästa tt jag kanske också går och lägger mig så att jag orkar upp på JULAFTON. Och då kan man ju inte sova hur länge som helst heller??! Sen kommer mamma fortsätta att pynta klart det sista så att vi barn vaknar på morgonen och går upp och tittar på det som är klart.
Fast jag kommer nog inte att varken lägga mig tidigt eller vakna tidigt och kommer nog inte vakna på morgonen och gå upp och titta på allt det fina som mamma har ställt i ordning när vi sov och bli överraskad för jag kommer nog hjälpa till med det sista och lägga mig lika sent som mamma då allt är klart.

För man kan ju inte bortse från sanningen... Tiderna förändras och jag blir ledsen i ögat över att den där pirriga känslan som fanns i magen förut flera faldiga dagar innan jul inte finns där längre, och den där högtidliga känslan som man jämt vaknade tidigt tidigt med har också försvunnit. Jag tappade dem på vägen någonstans. Någonstans på den där hitochditochuppochner- vägen.

Först är jag riktigt peppad och tänker att japp japp nu ska det bli av. Sen när jag sätter händerna på tangentbordet här får jag liksom ingen lust längre. Jag skulle vilja skriva om så mycket saker men ändå inte. Hänger inte riktigt med i svängarna. Många kurvor är det som man ska klara sig ur. Hit och dit. Och många backar är det man ska upp för. Upp och ner. Och det är jobbigt, speciellt om man har halvpumpade däck och fetingkassa växlar. Fast det går om man har lite kondition. Men sen kommer det i alla fall en nerförsbacke! Never mind dom fetingkassa växlarna nu liksom. Och vad gör det om däcken är lite halvpumpade för så länge cykeln rullar är det ju ingen fara på taket. I somras när jag skulle cykla till jobbet en gång fick jag punka och då var det så lite luft i däcken att cykeln stannade i nerförsbacke. Ingen brant nerförsbacke i och för sig. Men om det hade varit luft i däcken hade jag fått mycket fart och då hade håret blåst så där skönt sommarvarmt i vinden och så hade det varit en fröjdefull dag vill jag lova! Men utan luft klarar man sig inte. Man måste ha luft. Det är kämpigt, för ibland tar det verkligen mot. Och vad gör man då? Vad gör jag då? Utan luft rullar inte cykeln. Och då är inte allt så fröjdefullt längre. Så hur kul är det på en skala? Vad ska man göra? Vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte. Handfallen kallas det. Kan inte undvika att bry sig. Eller hur? Vad händer med världen? Jag hänger inte med i svängarna. 

Vi ska göra ett anonymt brev till Hasse Ö på bilden idag, i vilket det kommer stå följande saker. Ett tack för fina friskispass och najs moves. Ett grattis i förskott på namnsdagen som är imorgon. (Hans) Hihi. Det kommer att bli busigt värre. Om vi inlämnar det anonymt i receptionen innan passet och ser till att han läser det, kommer han att tillbringa hela sitt friskispass stirrande nyfiket på människor för att försöka lista ut vem eller vilka som har gjort detta hyllnings och grattisbrev. Men han kommer aldrig att få reda på sanningen. För det är en hemlighet. Hemlis! Hihi.

Julstämningen är kommen och jag är glad att den finns här. Det är bara snön som fattas så är det perfekt. Nästan ungefär kanske lite i alla fall. På Strandvägen hemma hos tre flickor i sina bästa år är det mysigt så det står härliga till. Där finns ljusstakar, röda kulor och apelsiner med intryckta nejlikor i fönstrena, liten julgran, julduk, egenhändigt byggt pepparkakshus med godis himmelens alla färger och levande ljus i massor. När man kommer upp för backen på kvällen och ser alla ljusen och alla fina kulor ser man julstämningen och då blir man glad. När man kliover in genom dörren och känner värmen och lukten av pepparkaka och nejlikor känner man julstämningen och då blir man glad. Det är väldigt fint. Tänk om snön ville komma också. Vintern bordde komma och lägga sig som ett snötäcke över världen. Idag! Men det gör inte så hemskt ont i fall snön inte skulle komma, för det betyder att man kan cykla och det är bra, men det skulle ju inte skada liksom. En sak som skadade är att bygga pepparkakshus. Man kan bränna sig på skållhett smält socker och ha ont och få blåsor, vilket hände mig. Men jag fick bamseplåster på och då blev det bättre. Hihi. Pepparkakshuset ligger inbäddat i ett snötäcke av bomull och utanför står en My Little Pony med glittrigt hår, och två katter med hjärthalsband som kramar varandra alldeles brevid en spegelblank damm. Sen finns det ett fint ljus brevid som man kan tända så att man ser alltihopa. Och så att katterna med hjärtan runt halsen och ponnyn med glitter i håret kan hitta hem så klart. Det är viktigt.

Det mesta går lite sisådär idag måste jag säga. Det var roligt att vara tillbaka i skolan, att träffa lite människor igen liksom. Men i och med vardagen kommer även alla bestyr som man måste syssla med. Idag var jag överbokad tre gånger om. Tydligen var det Luciamöte kl fyra som jag hade missat totalt, men som jag ändå inte kunnat vara med på eftersom folkmusiken slutade halv fem och var nödvändig att vara med på. Kvart i fem var det sen DGF- möte som jag inte skulle ha hunnit i tid till om vi hade slutat prick halv, men nu kom jag i tid tack vare att vi slutade lite tidigare. Sen har jag ju alla andra möten som dyker upp och bieffekterna av att vara "engagerad". Och nu sitter jag här på biblioteket ensam och det är fem minuter kvar av min tide och sen har jag förtiofem jag vet inte ens hur det stavas minuter kvar att döda innan det är friskis och svettis i all evighet så vart ska jag ta vägen nu när det är kallt och mörkt och alla affärer är stängda förutom McDonalds som alltid är öppet. Och jag höll på att halka ett flertal gånger och datorn funkade inte som den skulle och visst det är bara småsaker men dom blir mycket större när allt annat är jobbigt. Det är inte min dag i dag.

Skolarbete är en jobbig grej, speciellt när man känner att man inte kommer någon vart, eller inte så långt som man anser att man borde ha kommit. Men så är det ju kanske med allt trallala. Man tycks få leva med det.

Det har fastnat ett monster i min hals. Det vill liksom inte flytta på sig, utan ligger där och sväller upp så att jag knappt kan svälja. Kanske att det har somnat? Frågan är då vad jag ska göra för att väcka det. Har druckit åtskilliga koppar med honungsvatten (varmt Liz! :P) men inte ens skollande hett vatten tycks få detta halsmonster att vilja vika hädan från mitt halsinre. Nej, det ligger där det ligger helt enkelt, och jag tycks få leva med det. Men så är det ju med allt trallala.
Jag undrar om vi har sådan däringa hostmedicin i kylskåpet som vi hade när jag var liten? Sådan där som var gul och smakade gott. Som var liksom lite tjock i konsistensen. Om jag inte minns fel så var det en väldigt mörk flaska med en hemskt söt liten solrosflicka eller något liknande på framsidan. Vi hade en vit väldigt kort tjock plastsked som mamma eller pappa hällde i denna fina medicin i och sedan skyfflade in i min mun. Det kanske inte ens var medicin? Det kanske bara var sådant däringa näringsnyttigt shit som man var rekomenderad att häva i sig ibland. Vad vet jag. Nostalgiskt är det i alla fulla fall. Och det är fint att komma ihåg. Jag undrar jag vad vi skulle vara utan våra minnen? Inte så mycket kanske. Även om vissa minnen gör ont sådär långt in i hjärtat, och även fast man inte vill minnas vissa saker, så finns minnerna kvar där långt in ändå. Och antingen smärtar, eller värmer. De små minnerna. Man kan ju se det så här. Minnen, saker som man kommer ihåg, finns i en av en anledning. Så. Om minnen inte hjälper på något vis, då skulle det ju inte vara någon anledning att ha dem, eller hur? Man tycks helt enkelt få leva med dem trallala.

Denna dag har tillbringats hemma, enbart hemma, tillsammans med syster Olivia. I morrse var hon sjuk i halsen och stannade därför hemma. Men tiden säger hon att hon blir bättre och bättre. Det är ju bra för henne, men frågan är om hon på något vis har flyttat över all sjuka på mig? Jag är tjock och har ont i halsen. Alltså jag är tjock i min hals. Och det blir bara värre och värre. Ingen kul grej.
Vi gav oss på att baka en kolatårta, och sannerligen låter det inte gott så säg? I slutendan blev det ganska gott tillsammans med gammeldags vaniljglass faktiskt, men vägen dit var lång. Formen som vi hällde smeten i läckte upptäckte vi först när vi hade stoppat in kakan i ugnen, vilket resulterade i ett visst droppande ner på ungsgolvet. Aah. Ut med kakan och smöra en annan form, och fort slafsa ner kakan i den formen, in med den i ugnen igen! Efter sisådär tio minuter en kvart upptäckte vi att vi hade ställd den för högt upp, vilket gjorde att ytan blev alldeles alldeles bränd, men insidan var forfarande lika smetig och slafsig som innan. Åh store gud. Vi fick ut den tillslut,  och som sagt, den blidde ganska god, men aningen ful.

Summan av kardemumman är denna: Jag är ingen vidare bakerska. Det fanns en tid när jag och Elin kunde skylla på våran ugn i Falun, men nu är den tiden förbi. Denna bakförbannelse har följt med till Malung, och trots byte av bakpartner blev bakningen mindre lyckad. Det är bara att inse faktum. Jag föddes inte med kaveln i hand.