- Emma

Skolarbete är en jobbig grej, speciellt när man känner att man inte kommer någon vart, eller inte så långt som man anser att man borde ha kommit. Men så är det ju kanske med allt trallala. Man tycks få leva med det.

Det har fastnat ett monster i min hals. Det vill liksom inte flytta på sig, utan ligger där och sväller upp så att jag knappt kan svälja. Kanske att det har somnat? Frågan är då vad jag ska göra för att väcka det. Har druckit åtskilliga koppar med honungsvatten (varmt Liz! :P) men inte ens skollande hett vatten tycks få detta halsmonster att vilja vika hädan från mitt halsinre. Nej, det ligger där det ligger helt enkelt, och jag tycks få leva med det. Men så är det ju med allt trallala.
Jag undrar om vi har sådan däringa hostmedicin i kylskåpet som vi hade när jag var liten? Sådan där som var gul och smakade gott. Som var liksom lite tjock i konsistensen. Om jag inte minns fel så var det en väldigt mörk flaska med en hemskt söt liten solrosflicka eller något liknande på framsidan. Vi hade en vit väldigt kort tjock plastsked som mamma eller pappa hällde i denna fina medicin i och sedan skyfflade in i min mun. Det kanske inte ens var medicin? Det kanske bara var sådant däringa näringsnyttigt shit som man var rekomenderad att häva i sig ibland. Vad vet jag. Nostalgiskt är det i alla fulla fall. Och det är fint att komma ihåg. Jag undrar jag vad vi skulle vara utan våra minnen? Inte så mycket kanske. Även om vissa minnen gör ont sådär långt in i hjärtat, och även fast man inte vill minnas vissa saker, så finns minnerna kvar där långt in ändå. Och antingen smärtar, eller värmer. De små minnerna. Man kan ju se det så här. Minnen, saker som man kommer ihåg, finns i en av en anledning. Så. Om minnen inte hjälper på något vis, då skulle det ju inte vara någon anledning att ha dem, eller hur? Man tycks helt enkelt få leva med dem trallala.