Att sprilla uti minsta knyrf

Dessa små egenhändigt ihopsydda ord är fantastiskt fina må jag säga! På senaste tiden har de använts flitig av undertecknad. Jag sprillar. Jag bubblar. Jag flyger. Jag flimmrar. Uti minsta knyrf. Lycka i alla färger, former och smaker. Insmord i form och inbäddad i dun. Den som kommer inifrån, den som sitter fjupt. Den som sitter i varenda skrymsle och vrå, i varje knyrf. Den som får dig att hoppa och dansa, le och skratta, springa och sprilla, bubbla flimra flyga. Den som gör att solen skiner fast det är mulet, den som gör dig varm fast det är kallt, den som får dig att le utan särskild orsak, den som får dig att känna hur underbart det kan vara att leva.

Igår läste jag ut en bok. Den fick mig att gråta. Den fick mig att inse att ingen som jag träffar kommer att finnas för evigt. Jag insåg att jag kommer att försvinna. Alla kommer försvinna så småningom. Förr eller senare. Vi är bara här på visit, en kort visit innan vi ska flyta vidare mot något som ingen vet var är. Tanken gör mig rädd. Jag vill inte vara rädd. Men.. Tanken gör att jag blir rädd, sorgsen, ledsen, besviken, uttömd på energi, trött. Inget varar för evigt.... Det finns en liten tröst. Sista ord i boken.
Livet är som ett stort lotteri där bara vinstlotterna får vara med. Du är en vinstlott. Lucky you!

Lycky me lycky me som har allt det jag har. Jag vill krama jag vill hålla om jag vill säga jag älskar dig jag vill dansa och spela fina polskor i moll  jag vill lyssna se höra. Och det gör jag. Vinstlott!
 


Kyla

Kylan tränger sig in under vantarna och får händerna att knyta sig i som skydd och i försök att få upp värmen. Benen blir en aning jättekalla och känns mest som en stor kall köttklump som hänger och slänger runt skelettet. Stackars lilla näsa som sticker ut utanför resten, den blir alldeles stelfrusen och iskall rakt igenom! Min andedräkt gör att halsduken och det lilla hår som sticker fram utanför tantmössan blir alldeles vitt, ohc min håriga halsduk ser mest ut som ett skägg. Om man kurar ner ansiktet i halsduken och tittar ner i marken tror man att det blir varmare. Men det blir det inte egentligen....
Trots denna kyla är jag varm. :)


VLMF?

Jag undrar det. Jag undrar det så hemskt mycket. Och jag vet inte vad jag ska säga, för vad kan man säga som skulle kunna göra det bra igen? Och det är just det som är det värsta. Det kan aldrig bli som det har varit. Allting förändras. Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger eller vad det nu var nån sa.
Och det finns så mycket orättvisa saker och man blir alldeles tom men ändå alltdeles fullproppad med sånt där jobbigt. Inte sånt där dåligt pirr i magen utan något större. Men jag förstår det inte riktigt för jag var aldrig så nära men jag förstår i alla fall lite och det räcker. Det räcker för mycket. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Vad hjälper? Det finns ju ingenting som hjälper. Kanske tid. Kanske. Men det försvinner ju inte. Och det rör det mig inte så mycket men det gör det ändå för det berör.

Time
there's allways time
on my mind
so pass me by
i'll be fine
just give me time

Eller?
Det finns inte ord och därför borde jag egentligen inte säga något överhuvudtaget. Så jag går och lägger mig istället för att sitta här och ösa på med en massa sentimentaliteter som jag egentligen inte får ur mig på något förklarligt bra vis heller. Vissa saker går väl inte att förklara kanske.
För stora. Dom räcker för mycket.


Break a leg!

Lycka är att kunna le
genom tårar när du gråter


Tio ord som plötsligt bara dök upp från ingenstans i mitt huvud när jag tänker på idag, igår, många andra dagar. Minnen. Eller från ingenstans? Orden finns på en liten stentavla, ditmålade, trängandes med en massa krumelurer och krumbukter i rosa nyanser. Tavlan hänger på väggen ovanför den vita sängen i sovrummet med dom blå väggarna i det vita huset. Om jag inte minns fel. Hemma.

Gråtande föds du till världen
bland leende anleten
Le
så att ditt leende dör
bland gråtande anleten

Först trodde jag att dessa rader var fortsättningen på de två första, men det var ju fel. Sannerligen fel så sant som det är sagt. Men sen kom jag med hjälp av en liten stunds eftertanke, blott en sekund kanske, fram till att det var ju helt andra rader. De bara innhåller lite samma saker... Kanske. Lite. Hur som haver barnen kär så är det fint.

Lycka är att göra lite som man känner, låta livet följa impulsens nycker och kringliga krumbuktvägar. Hihi. Som att känna för att gå på café och bara sitta där i timme efter timme och göra ingenting och skratta och prata och göra fula miner. Som att sitta tre i en plint och få ont i knäna och skratta hysteriskt, och sen bli dumförklarade av Sur Gympalärare nummer Ett. Eller som att bara gå med en hand i sin hand.
Till exempel.

JA!

Pirr i magen.
Det finns många olika Pirr i magen. Det finns mycket bra Pirr i magen. Men någonstans också dåligt. Eller tror jag bara det? Är det bara en På Låtsas- sak? fantasi eller verklighet? Kanske verklighet. För i verkligheten kan man oftast inte Sätta Fingret På vad det är som får dom dåliga Pirr i magen- fiskarna att simma fort. Men jag kom på en sak. Människor som man tycker om -  det är dom som är farligast. Men också bäst. Dom orsakar Pirr i magen både på det braiga viset och på det dåliga. Fast det blir balans ändå. Man påverkas väl mest av dom som man bryr sig om och tycker om. Eller? Jo... Dom ger en det bästa Glad och bra- pirret i magen. Men också den värsta sortens dåligt Pirr i magen. 
Jag tycker om Pirr i magen. 
Början på det här året är nog det bästa början-på-det-nya-året på länge. Kändes det kanske redan på nyårsafton? Fyra dagar in på det nya året, och inga hemska fiskar har simmat än. Bara Bra- pirr i magen. Bara skratt. Bara mys. Bara prat. Bara sån där trevlig tystnad. Bara bra! :) 


RSS 2.0