Hoppsan
Slepp don't weep
Gråta gråta gråta gråta. Varför varför varför varför. Det finns så mycket fin musik att jag bara vill gråta, och det finns så många som spelar så fint och sjunger så ledsamt att man bara vill gråta. Och jag vill bara gråta för att jag är så ledsen men ändå så glad så jag vill skratta fast gråta. Och ibland är man glad och då vill man bara gråta för att man är så nöjd och glad över att man är glad. Men jag undrar vad det hjälper att sitta och skriva om allt detta och sen ha det ute på internet så att alla kan läsa om alla dom djupa sakr som jag bär i mitt hjärta men delar med mig av. Som om någon brydde sig. Eller va. Inte så men ändå. Det känns falsk även om man vill att det ska vara äkta. Så vad hjälper det? Trallala. Kul att skriva inte sant? Nej jag orkar inte. Inte idag i alla fall. Jag var på massage idag och det var skönt så man blev trött och ville gå hem och sova. Och snart ska vi äta tacos och så och det är gott. Borta bra hemma bäst. Men sova är också bra. Vi bakade i torsdag hos henric och robert och det blev en jättegod paj och vi lyssnade på ove och hans frälsningsarmésånger och hade tända ljus och bara var där och behövde inte prata så mycket för vi var med varandra ändå och robert kliade mina fötter med randiga raggsockor på och leifi bara hängde där. Det var fint så man ville gråta och ont i magen fick man också av all den goda pajen och vaniljvispen som vi vispade i en kvart för att någon vägrade använda elvisp. Vispad med kärlek.
Det är inte min dag idag.
Det mesta går lite sisådär idag måste jag säga. Det var roligt att vara tillbaka i skolan, att träffa lite människor igen liksom. Men i och med vardagen kommer även alla bestyr som man måste syssla med. Idag var jag överbokad tre gånger om. Tydligen var det Luciamöte kl fyra som jag hade missat totalt, men som jag ändå inte kunnat vara med på eftersom folkmusiken slutade halv fem och var nödvändig att vara med på. Kvart i fem var det sen DGF- möte som jag inte skulle ha hunnit i tid till om vi hade slutat prick halv, men nu kom jag i tid tack vare att vi slutade lite tidigare. Sen har jag ju alla andra möten som dyker upp och bieffekterna av att vara "engagerad". Och nu sitter jag här på biblioteket ensam och det är fem minuter kvar av min tide och sen har jag förtiofem jag vet inte ens hur det stavas minuter kvar att döda innan det är friskis och svettis i all evighet så vart ska jag ta vägen nu när det är kallt och mörkt och alla affärer är stängda förutom McDonalds som alltid är öppet. Och jag höll på att halka ett flertal gånger och datorn funkade inte som den skulle och visst det är bara småsaker men dom blir mycket större när allt annat är jobbigt. Det är inte min dag i dag.
Höstlov i all ära
Igår var nästan första gången på hela detta höstlov som jag vistades utanför dörren till huset. I alla fall sedan i måndags, då jag och Elin var upp till Lima och lärde entusiastiska konfirmander Street Dance på lagom nivå. Att konfirmanderna var entusiastiska märkte vi dock inte förrän vi efteråt frågade dem om de tyckte det var roligt. Vi fick då ett fantastiskt rungande JAA från de små flickorna och pojkarna.
I lördags tog vi familjen en liten tur i skogen, vilket var en mycket trevlig grej. Mamma behövde massa mossa och saker till det kommande jullandskapet, så hela familjen stolpade omkring i den höstiga storskogen och slet mossa och plockade kottar. Idylliskt på min ära! Nästa dag var trevlig den också. Jag och Olivia slet som djur och drog vårt strå till stacken, eller om vi ska säga krafsade ihop alla våra tusen tusen tusen löv till komposten. Det är spring i benen på dagens ungdomar. Hela eftermiddagen skuttade vi energiska barn omkring och räfsade löv så det stod härliga till, medans pappa spikade och och pangade och fläskade och donade med allt han nu gjorde i det egenhändigt ihopsnickrade garaget, och mamma lagade gryta på egenhändigt av far i huset, infångad älg. Idylliskt på min ära!
Men det tar på krafterna att vara idyllisk dagarna i ända må jag säga, ty efter ihärdigt lövkrafsande i kylig höstdag fick båda döttrarna i huset rungande förkylning à la jätte-ont-i-halsen och blidde sjukis på kuppen. Ja sannerligen. Kan ni tänka er hur det är nu för tiden. Barn i nutidens samhälle klarar inte ens av att kratta löv utan att bli alldeles felprogrammerade. Dra ända in i nånstans.
Så den trevliga fortsättningen på höstlovet som allt efter tiden gick liknade mer ett jullov med tanke på vädret, innehöll så mycket som dagar fyllda av fiolspeleri och pianoklink, dock ingen sång pga förkylning à la jätte-ont-i-halsen, blåstirrande på dataskärm tills man blidde fyrkantig i ansiktet och allmänt dagdriveri. Det var annat än planerat det må jag säga! Å andra sidan har mitt ganska sysslolösa lov varit soft.
Men sååå igår, mina vänner, igår var dagen kommen! Det var dags för Emma att åter igen bege sig ut i den stora vida världen och bli en del av den sociala strömmen. Ååh. Malungs centrum. Moder och jag flöt ner på byn, med det stora utbudet och hamnade mitt i fredagens rusningstrafik på Ica. Åh hujedamej säger jag då bara. Inte visste jag att det fanns så många människor i lilla Malung. Här var det inte att vara ute och finspatsera mellan hyllorna inte och gå i sin egen lilla bubbla. Nej du gubbe lille. Detta var verkligen rätt plats och rätt tid om man kände att man var på ett sådan där fantastiskt socialt humör. Ja. Det var mycket människor må jag säga, säkerligen en person för varje konserburk. Ungefär. Många sliringar med kundvagn blidde det, och många stopp, både på grund av min lilla mamma som aldrig riktigt kan bestämma sig för vad hon ska ha och på grund av alla dessa människor som man till råga på allt känner. Shopping kan vara jobbigt.
Fredagskvällen var även den en ganska social grej, ty vi samlades lite gamla vänner och avnjöt film och tusen kilo godis och chips tillsammans. Det var galet. Och mer finns icke att säga om detta.
Och nu sitter jag här på lördagskvällen. Mormor och morfar var här idag och åt kladdkaka och drack kaffe. Vi pratade om allt och inget och ibland pratar alla i munnen på varandra och då blir det ännu trevligare. Dom är ena kuliga typer min mormor och morfar.
Hur som helst. I morrn bär det åter igen av till Falun. Och livet. Hehe. Ehe.
Nostalgi är en fin grej.
Skolarbete är en jobbig grej, speciellt när man känner att man inte kommer någon vart, eller inte så långt som man anser att man borde ha kommit. Men så är det ju kanske med allt trallala. Man tycks få leva med det.
Det har fastnat ett monster i min hals. Det vill liksom inte flytta på sig, utan ligger där och sväller upp så att jag knappt kan svälja. Kanske att det har somnat? Frågan är då vad jag ska göra för att väcka det. Har druckit åtskilliga koppar med honungsvatten (varmt Liz! :P) men inte ens skollande hett vatten tycks få detta halsmonster att vilja vika hädan från mitt halsinre. Nej, det ligger där det ligger helt enkelt, och jag tycks få leva med det. Men så är det ju med allt trallala.
Jag undrar om vi har sådan däringa hostmedicin i kylskåpet som vi hade när jag var liten? Sådan där som var gul och smakade gott. Som var liksom lite tjock i konsistensen. Om jag inte minns fel så var det en väldigt mörk flaska med en hemskt söt liten solrosflicka eller något liknande på framsidan. Vi hade en vit väldigt kort tjock plastsked som mamma eller pappa hällde i denna fina medicin i och sedan skyfflade in i min mun. Det kanske inte ens var medicin? Det kanske bara var sådant däringa näringsnyttigt shit som man var rekomenderad att häva i sig ibland. Vad vet jag. Nostalgiskt är det i alla fulla fall. Och det är fint att komma ihåg. Jag undrar jag vad vi skulle vara utan våra minnen? Inte så mycket kanske. Även om vissa minnen gör ont sådär långt in i hjärtat, och även fast man inte vill minnas vissa saker, så finns minnerna kvar där långt in ändå. Och antingen smärtar, eller värmer. De små minnerna. Man kan ju se det så här. Minnen, saker som man kommer ihåg, finns i en av en anledning. Så. Om minnen inte hjälper på något vis, då skulle det ju inte vara någon anledning att ha dem, eller hur? Man tycks helt enkelt få leva med dem trallala.
