- Emma

Jag är en liten fjärilslarv som legat och förpuppat mig och nu så vill jag gärna ut och pröva mina vingar och flyga flyga långt långt bort. Då fäller jag ut vingarna så räknar jag till fyra. En två tre fyra aaah. Ny flyger jag! Nu flyger jag! Nu flyger jag! Nu flyger jag!  Se där en blomma röd och fin och glad blir jag när jag landar på blomman och luktar på blomman. Mmmm. Men nu så vill jag flyga vidare då fäller jag ut vingarna så räknar jag till fyra. En två tre fyra aaah. Nu flyger jag! Nu flyger jag! Nu flyger jag! Flax flax flax flax flax fast mycket fortare.

Jag tittar på kort som har tagits under detta år och förra. Och det pirrar i magen och man blir varm och glad. Pirr i magen är bra. Men ibland pirrar det till när man inte vill att det ska pirra. Eller vill man det?  Varför varför varför. Man är vid en blomma ett tag men sen åker man till nästa. Om man glömmer och flyger vidare. Och jag är vidare och nu börjar nåt nytt åt ett eller andra hållet Och det pirrar. Så vart bär vingarna? Man kan ju flyga både framåt och bakåt men även om det är bakåt så är det ju fortfarande att flyga vidare mot nåt som inte var förut. Jag blir inte klok på mig själv. En ny blomma är bättre än en gammal rutten och torr en hallå. Kanske man skulle vara en fjärilslarv. Snygg metafor där Sherlock!

Jag är glad och min mamma är glad och min pappa är glad och min syster är också glad. Och för en gångs skulle kanske vi eller åtmistone mamma inte är så stressade som brukligt är så här dan före dopparedan. Det är städat i husi och domdär mattorna som vi jämt har ligger på golvet. Domdär halmsakerna som pappa jämt går in för att han är för lång och som jag också går in i nu för tiden för att jag inte är liten längre häger ovanför trappan och dinglar lite. Och dendär vita lilla kyrkan som spelar Stilla natt snorfalsk om man skruvar upp den står i vardagsrummet och bara väntar på att Olivia ska stå och skruva och skruva om och om igen. Förut var det min syssla men jag har överlåtit det till dom mindre barnen. Och Olivia tjatar om att i morgon ska hon väcka alla klockan nio för MAN KAN VÄL INTE SOVA HUR LÄNGE SOM HELST PÅ JULAFTON HELLER?! Och snart ska pappa åka och hämta julgranis och så kommer det bli en stund av halv panik för att dom inte riktigt vet var den ska stå och sen kommer den barra jättemycket och så kommer mamma stå och kolla så att granen står alldelesprecishemsktjätterak och sen måste vi damssuga det nystädade golvet för att granen har barrat och så måste vi ändra lite på granen för den är nog inte riktigt rak ändå och tillslut kommer den stå där och lukta gott och sen hänger vi på en massa fina guldigaochrödajulgranskulor och lite glitter och tomtar och halmsaker ikväll. Och så någon gång när vi har pyntat julgranen kommer mamma säga att Olivia ska ta och gå och lägga sig, hon är ju trots allt minst i familjis och då är det väl bästa tt jag kanske också går och lägger mig så att jag orkar upp på JULAFTON. Och då kan man ju inte sova hur länge som helst heller??! Sen kommer mamma fortsätta att pynta klart det sista så att vi barn vaknar på morgonen och går upp och tittar på det som är klart.
Fast jag kommer nog inte att varken lägga mig tidigt eller vakna tidigt och kommer nog inte vakna på morgonen och gå upp och titta på allt det fina som mamma har ställt i ordning när vi sov och bli överraskad för jag kommer nog hjälpa till med det sista och lägga mig lika sent som mamma då allt är klart.

För man kan ju inte bortse från sanningen... Tiderna förändras och jag blir ledsen i ögat över att den där pirriga känslan som fanns i magen förut flera faldiga dagar innan jul inte finns där längre, och den där högtidliga känslan som man jämt vaknade tidigt tidigt med har också försvunnit. Jag tappade dem på vägen någonstans. Någonstans på den där hitochditochuppochner- vägen.

Först är jag riktigt peppad och tänker att japp japp nu ska det bli av. Sen när jag sätter händerna på tangentbordet här får jag liksom ingen lust längre. Jag skulle vilja skriva om så mycket saker men ändå inte. Hänger inte riktigt med i svängarna. Många kurvor är det som man ska klara sig ur. Hit och dit. Och många backar är det man ska upp för. Upp och ner. Och det är jobbigt, speciellt om man har halvpumpade däck och fetingkassa växlar. Fast det går om man har lite kondition. Men sen kommer det i alla fall en nerförsbacke! Never mind dom fetingkassa växlarna nu liksom. Och vad gör det om däcken är lite halvpumpade för så länge cykeln rullar är det ju ingen fara på taket. I somras när jag skulle cykla till jobbet en gång fick jag punka och då var det så lite luft i däcken att cykeln stannade i nerförsbacke. Ingen brant nerförsbacke i och för sig. Men om det hade varit luft i däcken hade jag fått mycket fart och då hade håret blåst så där skönt sommarvarmt i vinden och så hade det varit en fröjdefull dag vill jag lova! Men utan luft klarar man sig inte. Man måste ha luft. Det är kämpigt, för ibland tar det verkligen mot. Och vad gör man då? Vad gör jag då? Utan luft rullar inte cykeln. Och då är inte allt så fröjdefullt längre. Så hur kul är det på en skala? Vad ska man göra? Vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte vet inte. Handfallen kallas det. Kan inte undvika att bry sig. Eller hur? Vad händer med världen? Jag hänger inte med i svängarna. 

Vi ska göra ett anonymt brev till Hasse Ö på bilden idag, i vilket det kommer stå följande saker. Ett tack för fina friskispass och najs moves. Ett grattis i förskott på namnsdagen som är imorgon. (Hans) Hihi. Det kommer att bli busigt värre. Om vi inlämnar det anonymt i receptionen innan passet och ser till att han läser det, kommer han att tillbringa hela sitt friskispass stirrande nyfiket på människor för att försöka lista ut vem eller vilka som har gjort detta hyllnings och grattisbrev. Men han kommer aldrig att få reda på sanningen. För det är en hemlighet. Hemlis! Hihi.

Julstämningen är kommen och jag är glad att den finns här. Det är bara snön som fattas så är det perfekt. Nästan ungefär kanske lite i alla fall. På Strandvägen hemma hos tre flickor i sina bästa år är det mysigt så det står härliga till. Där finns ljusstakar, röda kulor och apelsiner med intryckta nejlikor i fönstrena, liten julgran, julduk, egenhändigt byggt pepparkakshus med godis himmelens alla färger och levande ljus i massor. När man kommer upp för backen på kvällen och ser alla ljusen och alla fina kulor ser man julstämningen och då blir man glad. När man kliover in genom dörren och känner värmen och lukten av pepparkaka och nejlikor känner man julstämningen och då blir man glad. Det är väldigt fint. Tänk om snön ville komma också. Vintern bordde komma och lägga sig som ett snötäcke över världen. Idag! Men det gör inte så hemskt ont i fall snön inte skulle komma, för det betyder att man kan cykla och det är bra, men det skulle ju inte skada liksom. En sak som skadade är att bygga pepparkakshus. Man kan bränna sig på skållhett smält socker och ha ont och få blåsor, vilket hände mig. Men jag fick bamseplåster på och då blev det bättre. Hihi. Pepparkakshuset ligger inbäddat i ett snötäcke av bomull och utanför står en My Little Pony med glittrigt hår, och två katter med hjärthalsband som kramar varandra alldeles brevid en spegelblank damm. Sen finns det ett fint ljus brevid som man kan tända så att man ser alltihopa. Och så att katterna med hjärtan runt halsen och ponnyn med glitter i håret kan hitta hem så klart. Det är viktigt.