- Emma

Jag vaknade av att min syster ringde och sa DET SNÖAR!! Neeeeeeeej var min omedelbara reaktion. Det kan inte snöa i september, då har det gått över gränsen. Jag gick upp och stirrade ut och såg till min lättnad att väderförhållandena i Falun inte var de samma som i Malung. Prisat vare Falun. Men inte så länge till, för det har halvsnöat lite här också. Sorgens tempel.

Jag lyssnar på ett hetsigt klezmerband med en galen violinist. Sådana saker gör en uppåt. Men inte som om man hade tagit knark, nej usch och fy. Två kvällar i rad har jag följt med tillbaka till the glamorösa fria sextiotalet och det är inte annat än att man skulle vilja leva på den tiden. Men sen upptäcker man att det enda dom gör är att leva loppan och röka. Grejen är att det ser så himla mysigt/snyggt/allmänt trevligt ut att sitta och lagom- sunka och bara röka röka röka (cigaretter alltså, inte annat) och göra musik, eller gå omkring i snygga sextitalspaltor och hänga. Och vem vil inte bara göras om man vill och endast leva livets glada dagar?

MEN: Hur fräscht är det på en skala och hur äckligt skulle det inte lukta att alltid har en cigarett i mungipan? Det finns en gräns för hur sunkig man ska vara för att det ska vara bra. Sedan har vi då knarket. Ta till exmpel Edie Sedgwick: riktig ikon, hur snygg som helst. Ungicks med Andy Warhol, värsta revolutionära konstnären. Leva loppan och ha skitsnygga kläder! Men sen.... Spruta i rumpan hela dagen och hon är knarkare och vips ligger hon på botten och krälar. Blir ren, men får sen återfall och dör på kuppen. Är det värt det?
Jag är gärna med på en reformation till ett modernt sextital om vi tar bort knarket och drar ner på sunkigheten. Vad sägs?