- Emma

För andra gången på loppet av endast ett fåtal veckor har jag sett den obekväma sanningen i vitögat, jag har upplevt känslan av lite obekväm frustration och en gnutta ångest av att ha fått faktumet slängt i ansiktet på mig, liksom många andra (dock inte tillräckligt många... än). Efter att ha setat och insupit hemska sanningar i en och en halv timme är man ganska mör, och en känsla av stressig jag borde göra nåt för världen, jag borde engagera mig, och alla andra också - tomhet fyller min arma kroppshydda och hjärterot och själa ande. Dock tas det hela ner på jorden lite tack vare, eller om man borde säga på grund av Al Gore, USA:s miljökämpe numero uno. Genom att slänga in några pompösa American speaches, tårdrypande berättelser om barndomens hemska missöden och om hans enga krångliga livsvägar blir det lätt lite för... Jaha? Men det som ska komma fram kommer ändå fram ändå, och det med ett slag i magen. Som man bäddar får man ligga. Vilken fin bädd vi har gjort i ordning åt oss själva här i vår underbara värld.
Så vad kan jag göra? Köpa lågenergilampor och annat miljövänligt? Inhandla miljövänlig bil eller ingen alls kanske? Odla mina egna grönsaker och frukter istället för att köpa ända från borti andra sidan av världen. Eeeh. Men smått kommer stort. Ja, kanske. Plantera träd, massor av träd! Ska jag starta min egen skogsodling någonstans? Ja, kanske.

Idag ska jag och Kristoffer göra en insats. Dock inte för miljön, utan för oss själva. Vi skall ut och njuta av vår underbara svenska natur och den tilltagande våren, andas in den friska luften och springa över halvblöta skogstigar. Vi skall bli hurtiga! Springa springa springa. Jag är riktigt pep!

Men allvarligt talat så borde man faktiskt börja tänka på vad man gör här i livet och i världen. Det är ju inte så svårt och jobbigt egentligen. Det är bara det där första komma-igång-steget som är jobbigt. Sen när man väl har lärt sig att vara miljövänlig är det bara att hålla sig där så... Stillar man sitt samvete en aning kanske.

Smakera är väldigt trevliga. Städa ut det gamla, in med det nya!
Klockan är tre om man går efter den nya tiden - observera, även tiden har förnyat sig! - och jag känner mig själv inte så förnyad. Jag är trött trött trött. Men det var det värt ändå!

Den här dagen har varit en välrigt bra dag. Jag fick sova så länge jag ville. Jag åt god frukost. Olivia och jag förenade nytta med nöje och promenerade runt hela Backbyn och lade vägföreningsräkningar i allas brevlådor. Frisk luft, varm vårsol och en liten slant fick vi för det lilla besväret. Fiolspelandet idag var ett sant nöje mer än vad det brukar vara, och halledudane så bra det gick att spela idag! Fint, rent, smidigt och bra. Denna dag har jag för första gången i mitt liv kört bil! Även det var kul och gick bra. Runt runt körde vi och ner med kopplingen och gasa, upp med kopplingen försiktigt och sen ner igen och upp med gasen, växla till tvåan, ner med kopplingen och gasa, upp med kopplingen, sväng, ner med kopplingen och bromsa. Aaah. Snart bär det av ut på vägarna! Kanske. Men först måste jag sova. NU.

Det är olagligt att fånga fisk med lasso på Hawaii, och i Minnesota får man inte a sex med levande fiskar. På South Carolina får man inte förvara hästar i badkar, och ett annat ord för konkelbär är stjärtrussin. AH! Livets goda. Man kan verkligen inte låta bli att fnissa åt sådana saker som dessa. En sak som man däremot kan bli mycket arg över är vädret. helt plötslig bara kom snön igen. ??!! Hur trevligt är det på en skala, och hur bra är det för de vårglada nerverna? Om detta fortsätter kommer alla åter att sjunka ner i dvala, det kommer bli dystert och grått, och körlektionerna som lät så bra förra veckan bara för att solen värmde våra arma hjärtan och våra små stämband, kommer åter igen att vara lite småfalska och allmänt slöa. Vädret borde till viss del vara demokratiskt. Om majoriteten vill ah slut på snön och införa vår och sommar snarast möjligt i stället, då borde vädret anpassa sig efter denna majoritet. Men... Majoriteten ska förstås tycka bra saker då. Så som jag tycker. Höhö. Ja jag säger då det. Livets vägar äro outgrundliga och lagar lika så. 

Härliga tider, ja sannerligen! Nu skiner solen och allt är grönt, och hör hur fåglarna låter! Och de raderna, den sista meningen efter denna, är inget mindre än de första raderna i en trevlig liten vårlåt. Och vad passar inte bättre dessa dagar än en trevlig liten vårlåt så säg? Det vore en skam att säga att jag inte känner vårkänslor och ihärdigt längtar till sommaren,  ja det vore en omöjlighet. Våren nalkas under stubbe och sten, under varje smältande snödriva som bara blir mindre och mindre, och i allas våra hjärtan. Så sant som det är sant! Det var någon som sa att det skulle bli en släng av svinkallt igen, men detta vägrar någon av oss tro på, eller hur? Ja. Våga vägra vinter!Våga välkommna våren! 

Jag får ont i axlarna av att sitta framför denna maskin i flera timmar. Men vad gör man inte för skolan? DAH. Ännu ett sådant här förgrymmat filosofiarbete som jag hakar upp mig på förfärligt för mycket, som jag borde göra klart, men inte orkar för att det finns så mycket annat som är trevligare att göra på en dator. Men jag är faktiskt nästan klar nu. Endast en liten yttepytte ynka detalj saknas. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg om min käre filosofilärare sa till oss att vi endast skulle göra en muntlig redovsning, eller om vi skulle göra muntlig redovisning med skrftlig inlämning. Hoppsan Kerstin i lingonskogen! Men det löser sig sa han som sket i vasken. Och så går det väl när man äter marmelad, eller hur? Och livet är ju inte alltid en dans på rosor en trevlig sommarkväll i juli.

Och för att hoppa från ett ämne till det andra så har jag suttit ner och planerat detta års sommarlov. Ganska lovande ser det ut på min ära. Tyvärr måste nog dock Hultsfred utebliva även detta år, om min ekonomi ska vara någolunda befintlig till hösten. Men Peace and Love står kvar, och jag ska banne mig på Bingsjöstämman. Och där ska det spelas som aldrig för ja hujedamej, hej hopp i kotteskogen, rajdidajdandidandidej och tjo! Resten av tiden ska gå åt till att jobba jobba, bada, jobba, jobba.... Och sen! Slappa slappa slappa. Kristoffer Kristoffer Kristoffer Kristoffer. Och från mitt hjärtas melodi till annan ljuv musik för kropp och själ.

Undertecknad är medlem i ett band kallat Fast Breeding Colony, vilka består av ett stort gäng glada ungdomar i sina bästa år, som spelar en form av musik som är svår att beskriva med ord. Vi kom fram till att det kanske kan kallas dansmusik för äldre. Men det låter ofantligt tråkigt. Grejen är denna att det visst är dansmusik för äldre, men även för yngre, och säkerligen för sådana som är i annan ålder också. Dansmusik i den benämningen att man inte kan låta bli att le och röra på kroppen när man hör musiken. Vad namnet beträffar så var vi en snabbt växande koloni ett tag, men om vi är snabba på andra fronter, är en sak som kan diskuteras. Det är nämligen Musik Direkt om en vecka, och vi har inte repat i helgrupp mer än två gånger. Hoppsan Kerstin i lingonskogen och på taket. Vad skall då göras för att vi ska göra en trevlig spelning nästa söndag? Repa repa repa repa repa repa. Huga. Oj vilken vecka vi har framför oss. Låtom oss spela tills vi får skavsår i öronen, blåsor på båd händer och fötter, nersvettade kläder, fettiga hår, såriga luftvägar och obefintliga fingerspetsar. Yeah baby yeah! I Livet, Råckänrållen och Kärleken är allt tillåtet.

Åh jahaha då med enkel tulipan och ros och viol och i god och hurtig anda tänker jag nu trycka in trevliga ord i denna datamaskin, som sedan kan ligga och bli beskådade av världen. För världen, till världen, i världen, av världen. För det är ju en fråga som är mycket värd att begrundas. Vad är världen? Mitt svar skulle kunna vara: Jag är världen! Dock måste jag härmed påpeka att mitt svar i många fall inte skulle kunna vara just detta. Men som understöd till det jag nyss sa, till det som skulle kunna vara svaret på en fråga värd att begrunda, bör sägas detta: Jag är världen, ty allt som finns i världen har kommit av världen själv, och utan det som finns i världen skulle inte världen finnas, i vilket man härmed kommer till min slutsats JAG ÄR VÄRLDEN. Men tag er i akt kamrater, vänner och fränder, ty jag är ej ett egoistiskt svin. Jag är en sysserligen sällsam människa i sina bästa år som inte knusslar med att dela med sig av diverse små och stora ting. Som till exempel världen. DU ÄR VÄRLDEN, ALLA ÄR VÄRLDEN! En varm applåd. Tack och tack. Vi skall tacka oss själva som finns här och är världen, men också ska vi vara tacksamma som får den stora äran att medverka i denna evinnerliga, hejdundrande, färgsprakande och i synnerhet livliga föreställning, kallad världen. Denna föreställnig brukar också på sina håll och i vissa kretsar även kallas Livet. Är det inte trevlig så säg?

Men jag ska väl ändå inte bli långrandig. Personligen känner jag starkt för ränder på bredden, vågräta ränder så att säga. Och när man talar och vågor kan man osökt komma att tänka på hår. Sådant hår som växer och frodas och ringlar sig runt huvudknoppen alltså. Det är snart dags att boka klipptid tror jag trallala. Och när man talar om klippning kan man osökt komma att tänka på diverse andra saker som jag känner att jag i detta nu inte alls orkar uttrycka i ord. Och på tal om att uttrycka i ord så finns det som sagt mycket saker i denna värld och i livet som man inte kan uttrycka i ord. Jo lite. Men inte jättemycket. Då kan man kramas i stället. Kramas betyder att man omfamnar varandra och sedan håller kvar och liksom känner personen i vilken man utfört omfamningen på. Jag känner varmt för denna typ av umgänge, det måste jag säga. Inget knussel.

I dessa dagar finns det mycket av dessa kramar. Och det är fantastiskt trevligt. Oxyticin! Eller hur nu detta fantastiska lillla ord med tillhörande fantastik betydelse, stavas.
Pussis kramis klämmis klappis kiiiiiiiii som man kan säga till sådana som man tycker väldigt mycket om.