- Emma

Igår tittade jag och ensamheten på Moulin Rouge tillsammans, och det var ganska trevligt. Enda haken var att jag tycks bli uttråkad av allt jag gör efter ett tag, och så var det även i detta fall. Jag kände att ungefär någonstans mellan Evan McGregors och Nicole Kidmans färgsprakande kärleksmedley som jag och Elin by the way uypptäckte att vi kan som ett rinnande vatten och han Kingsley's eller vad han nu heter som äger Moulin Rouge, Like a Virgin-tolkning med trumpeter och dansande servitörer, så var jag trött på det hela. Men då kom frågan: Vad ska jag göra om jag inte kollar på film? Så jag fortsatte till slutet. Efkännas bör att jag blev rörd av slutet, vilket säkert också är meningen att man ska. Så då sitter man där och halvgråter och känner sig så där lagom fånig som lipar åt en film. Men ändå. Hur kul är det om den man älskar bara hipp som happ skulle ta ett långsamt raspande andetag och sen bara gå och dö? Det vore nog inte så roligt. Vilket leder mig osökt in på en annan sak som jag har tänkt på ett tag.

Man måste ta vara på dem man har, dom som man älskar. Du vet aldrig vad som kan hända, och så är det. Många har sagt det förr och hubblahubblahubbla. Men det är ju faktiskt sant. Tänka på dem som vekligen betyder nåt och som tycker att du betyder nåt. De som alltid finns där, det är dom som är äkta, eller hur?

Egentligen vet jag inte vad jag ville få sagt med det här, men så kan det ju gå ibland. Ibland är det väl helt enkelt så att man inte förstår sig på sig själv, ja sannerligen. Ibland förstår man sig inte på andra heller, ibland undrar man vad folk håller på med. Men det är också en sak som är så. Ödets väg är outgrundlig, man vet aldrig var man hamnar, vilka man möter och vilka man lämnar av på vägen.
 
Yeah man, vad djupt det blev nu då. Egentligen sitter jag bara här och pratar i gåtor och försöker att säga saker som jag vill säga, men inte rakt ut. Dels för att jag faktiskt inte vet vilka som sitter och läser det här, vilket kan vara lite läskigt må jag säga, och dels för att jag inte vill sitta och skriva sådana saker i en blogg och på en dator över huvudtaget. Men. Jag är bitter och jag är arg, jag är ledsen och besviken, men det får jag väl leva med. Livet går vidare och det är inte så att jag dör av det här, med jag hatar att gå och tänkta på det här och jag hatar att bry mig om nåt som inte alls är värt att bry sig om egentligen. Men så är det.