- Emma

Klockan är tio noll två denna tisdagsförmiddag, och jag sitter hemma. Inomhus. Hemma. I ett hus. Det innebär att jag alltså inte är ute och flänger och krafsar i någon rabatt, alternativt blomlåda. VA?! Den enkla anledningen till detta är regnet. Ja, det var ju ett trevligt avbrott från min annars så enformiga vardag. Parentes det där var lite ljug, ty min vardag är allt annat än enformig. Ibland händer det att jag drar upp en himlans massa maskrosor istället för de här andra ogräsen som är små och mjuka. Det mina vänner, är vad jag kallar variation i tillvaror. Slutparentes. Just nu väller öser och dråsar regnet ner från himmelen den grå i stora drivor, PLOFSH PLOFSH säger det. Det är farligt att vistas ute i sådant häringa väder, för regndrivorna faller så tätt att man får springa sicksack mellan dem för att inte få en i kolan. Tyvärr är det så att inte alla individer klarar av denna påfrestning på knäna som blir när man sicksackar genom ett regn som väller, öser och dråsar ner i drivor i en hejdundrande fart, så att man pågrund av sina dåliga knän inte kan hålla den höga hastighet som det gäller att ha för att klara sig undan detta mastodontregn. Summan an kardemumman blir därför att det inte bara ligger stora drivor av regn på gatorna, utan även pipel som blivit nerfläskade av en extra maffig regndrös. Så för att slippa vara vittne till detta spektakel, för att slippa anstränga mina redan smårassliga knän, för att slippa ligga i en drös på gatan med en mastodontregndrös över mig stannar jag inne. Så går det när man äter marmelad.

Tyvärr måste jag nu meddela att mastodontregnet har avstannat, regnet har lugnat ner sig, folket har rest sig upp från gatornas alla hörn och haltar hem med knäskålar som skallrar i vinden, och jag.. Jag beger mig än en gång ut för att återbringa rättvisa i blomlådorna. Jag skall kämpa för kung och fosterland, till sista blodsdroppen, jag skall utplåna det som dragit ner blommorna från deras vackra berg av blomjord och ner i bajset. Jag skall förinta ogräset.