Livets fröjder
Finally har jag i egen hög person - som den coola person jag faktsikt är - skaffat mig en blogg. Yes! Kanske kommer jag från och med nu vara en i gänget som Ella och Elin, och bli en sån som Elin som vandrar omkring insvept i ett hölje av salighet över sin nya vackra Henning- blogg. (By the way: ÄLSKA HENNING!) Den enda skillnaden är att jag kommer att skubba omkring lycklig över min nya vackra Tjing- blogg. Det är en fröjd må jag säga.
En annan sak som verkligen är något att vara lycklig över är Bengt Linder. Han är nog min stora idol i livet. En sådan här snubbe som verkligen kan sin grej, en sån som verkligen verkligen har förmågan att sätta ihop ord till meningar som man skrattar åt i fem eller kanske tio.. hundra år. Jag känner att jag inspireras av honom. Jag känner att Jaaa this is really it med stort T. Fantastiskt är ordet. Hans böcker må kanske inte vara de bästa denna världs författare har pressat fram, men de är definivt de mest fröjdfulla. De är helt enkelt en av livets fröjder. Yeah man!
Jag är hes. Sådär hes så att det låter som man har satt en björn i halsen. Strävt och raspigt liksom. Åter igen en av dessa tragikomiska saker i mitt liv. Det är roligt att prata för det låter hemskt roligt. Det sätter sprätt på vardagen, den saken är klar. Frågan är bara om det är en positiv eller negativ sprätt. Kanske är det en sprätt i fel riktning. Ingen vet. Det är den komiska biten med denna heshet. Den tragiska biten av det hela är att jag inte kan sjunga så väldans vackert. Tonerna hoppar liksom dit dom vill. Och det är sannerligen inte dit jag vill att de ska hoppa. Samtidigt på tal om denna heshet kan jag passa på att nämna Staffan. Han är verkligen en hyvens kille med väldans snyggt hår. Det är rött och fint. Han har till och med erbjudit sig att skutta ut på stan med mig och köpa hårfärg. Rätt färg. Den enda rätta. Jag vill att det ska bli rödare liksom. Och då spanade jag in mig på Staffans färg så att säga. Vackert vackert. Men jag har inga pengar. Jag är en fattiglapp. Och sen orkar jag inte egentligen. Oroar sig för att jag låter som jag gör, det gör han också. Du kanske borde gå till skolsyster och få lite råd säger han. Ja. Men ändå nej. Skolsyster får hitta någon annan att hjälpa.
HA! Bittert liksom. Jag som tänkte att jag skulle joina Idol på söndag när dom hedrar Falu stad med att komma nerdimpande för att vaska fram lite sjönsjungande individer. Jag skulle ju liksom charma in mig och vinna hela bajset. Hela kungariket och prinsessan så att säga. Men ICKE. Kanske är det ödet. Ödet vill inte at jag ska bli som dom. Att jag ska bli en Idol- Emma. Nej. När jag tänker efter så vill inte jag bli det heller. Tur det i alla fulla fall. Att ödet och jag vill åt samma håll. Annars hade det uppstått ett litet dilemma i min fröjdsamma värld. Halleluja.
En annan sak som verkligen är något att vara lycklig över är Bengt Linder. Han är nog min stora idol i livet. En sådan här snubbe som verkligen kan sin grej, en sån som verkligen verkligen har förmågan att sätta ihop ord till meningar som man skrattar åt i fem eller kanske tio.. hundra år. Jag känner att jag inspireras av honom. Jag känner att Jaaa this is really it med stort T. Fantastiskt är ordet. Hans böcker må kanske inte vara de bästa denna världs författare har pressat fram, men de är definivt de mest fröjdfulla. De är helt enkelt en av livets fröjder. Yeah man!
Jag är hes. Sådär hes så att det låter som man har satt en björn i halsen. Strävt och raspigt liksom. Åter igen en av dessa tragikomiska saker i mitt liv. Det är roligt att prata för det låter hemskt roligt. Det sätter sprätt på vardagen, den saken är klar. Frågan är bara om det är en positiv eller negativ sprätt. Kanske är det en sprätt i fel riktning. Ingen vet. Det är den komiska biten med denna heshet. Den tragiska biten av det hela är att jag inte kan sjunga så väldans vackert. Tonerna hoppar liksom dit dom vill. Och det är sannerligen inte dit jag vill att de ska hoppa. Samtidigt på tal om denna heshet kan jag passa på att nämna Staffan. Han är verkligen en hyvens kille med väldans snyggt hår. Det är rött och fint. Han har till och med erbjudit sig att skutta ut på stan med mig och köpa hårfärg. Rätt färg. Den enda rätta. Jag vill att det ska bli rödare liksom. Och då spanade jag in mig på Staffans färg så att säga. Vackert vackert. Men jag har inga pengar. Jag är en fattiglapp. Och sen orkar jag inte egentligen. Oroar sig för att jag låter som jag gör, det gör han också. Du kanske borde gå till skolsyster och få lite råd säger han. Ja. Men ändå nej. Skolsyster får hitta någon annan att hjälpa.
HA! Bittert liksom. Jag som tänkte att jag skulle joina Idol på söndag när dom hedrar Falu stad med att komma nerdimpande för att vaska fram lite sjönsjungande individer. Jag skulle ju liksom charma in mig och vinna hela bajset. Hela kungariket och prinsessan så att säga. Men ICKE. Kanske är det ödet. Ödet vill inte at jag ska bli som dom. Att jag ska bli en Idol- Emma. Nej. När jag tänker efter så vill inte jag bli det heller. Tur det i alla fulla fall. Att ödet och jag vill åt samma håll. Annars hade det uppstått ett litet dilemma i min fröjdsamma värld. Halleluja.
Kommentarer
Postat av: Carola
Sannerligen jag säger då det, det är en ny bloggfantast som föds. En ny stjärna har tänds på bloggarnas himmel! Emma, du är som född för att blogga! Oh happy day!
Trackback
