- Emma

Jag är glad och min mamma är glad och min pappa är glad och min syster är också glad. Och för en gångs skulle kanske vi eller åtmistone mamma inte är så stressade som brukligt är så här dan före dopparedan. Det är städat i husi och domdär mattorna som vi jämt har ligger på golvet. Domdär halmsakerna som pappa jämt går in för att han är för lång och som jag också går in i nu för tiden för att jag inte är liten längre häger ovanför trappan och dinglar lite. Och dendär vita lilla kyrkan som spelar Stilla natt snorfalsk om man skruvar upp den står i vardagsrummet och bara väntar på att Olivia ska stå och skruva och skruva om och om igen. Förut var det min syssla men jag har överlåtit det till dom mindre barnen. Och Olivia tjatar om att i morgon ska hon väcka alla klockan nio för MAN KAN VÄL INTE SOVA HUR LÄNGE SOM HELST PÅ JULAFTON HELLER?! Och snart ska pappa åka och hämta julgranis och så kommer det bli en stund av halv panik för att dom inte riktigt vet var den ska stå och sen kommer den barra jättemycket och så kommer mamma stå och kolla så att granen står alldelesprecishemsktjätterak och sen måste vi damssuga det nystädade golvet för att granen har barrat och så måste vi ändra lite på granen för den är nog inte riktigt rak ändå och tillslut kommer den stå där och lukta gott och sen hänger vi på en massa fina guldigaochrödajulgranskulor och lite glitter och tomtar och halmsaker ikväll. Och så någon gång när vi har pyntat julgranen kommer mamma säga att Olivia ska ta och gå och lägga sig, hon är ju trots allt minst i familjis och då är det väl bästa tt jag kanske också går och lägger mig så att jag orkar upp på JULAFTON. Och då kan man ju inte sova hur länge som helst heller??! Sen kommer mamma fortsätta att pynta klart det sista så att vi barn vaknar på morgonen och går upp och tittar på det som är klart.
Fast jag kommer nog inte att varken lägga mig tidigt eller vakna tidigt och kommer nog inte vakna på morgonen och gå upp och titta på allt det fina som mamma har ställt i ordning när vi sov och bli överraskad för jag kommer nog hjälpa till med det sista och lägga mig lika sent som mamma då allt är klart.

För man kan ju inte bortse från sanningen... Tiderna förändras och jag blir ledsen i ögat över att den där pirriga känslan som fanns i magen förut flera faldiga dagar innan jul inte finns där längre, och den där högtidliga känslan som man jämt vaknade tidigt tidigt med har också försvunnit. Jag tappade dem på vägen någonstans. Någonstans på den där hitochditochuppochner- vägen.